Vem är bollplank åt bollplanket?

Låt oss stanna upp och bara smaka på ordet bollplank. Per definition så kan det vara tillsammans med någon bolla och testa idéer, det låter rent och i någon mening vackert. Men det är inte alltid produkten i form av en idé, skapat i en medarbetare eller kollegas undermedvetna, som vi som bollplank får till oss. Det är även direkta dilemman som inte bara är utmanande för den som kastar bollen, utan även för själva planket. Jag tror ofta att min ambition som hjälpare och mina egna erfarenheter i kombination räcker. Men resultatet kommer avgöras av hur skicklig jag är på att finna mig i samtalet, min närvaro och min förmåga att kunna ställa frågor. Om jag inte ställer, eller vänder för den delen, på frågor så kommer inte bollen åter till den som kastar. Då lämnar inte dilemmat bara kastarens hand, utan i värsta fall far bollen iväg för att hamna i ett mörkt hörn där den blir liggande tills någon letar efter den. Det vill säga, den energi som faktiskt alstrats i ett kast kan inte tillvaratas och förädlas till något som skulle kunna leda till - i bästa fall - en förändring av läget.

I min roll som chef var jag under många år ett bollplank för många personer på olika nivåer. Och såhär en tid senare funderar jag på vem som var mitt bollplank. Hur noga var jag med att faktiskt identifiera vem eller vilka de var? Hur odlade jag de relationerna för att säkerställa att jag hade dem kvar vid behov? Svaret är att jag bara "gick på känn". Det vill säga, jag hade inte klart för mig vilka de var, oavsett om de återkom som min samtalspartner vid behov. Jag var nog lite sämre på att vattna relationen såsom att ge ärlig uppskattning och dela med mig av tacksamheten över att stödet fanns för mig. Så nu är jag mer noga med att berätta för de som är mina bollplank att jag uppskattar dem.

Men vad gör man som chef om det där bollplanket inte finns? Vi vet att olika personer är olika skickliga på att ta hjälp och kommunicera att de faktiskt har en svårlöst fråga i sitt inre. Vissa behåller det för sig själva emedan andra gärna börjar prata med någon innan ens frågeställningen är klarlagd. Vägen till problemlösning och förflyttning från ett läge till ett annat ser olika ut, och så måste det vara tänker jag. Som chef och ledare har vi en uppdragsgivare som förhoppningsvis klargjort ansvar och befogenheter. Detta till trots hamnar vi i svårigheter med oss själva. Varför kommer jag inte i mål med denna uppgift? Varför tappar jag energi? Klarar jag det här? Vill jag det här? Svåra tankar som leder till obehagliga känslor. Det är nu vi behöver tona ner "kan själv" och sträcka ut en hand. Antingen vill vi att någon tar vår utsträckta hand i sin och bara lyssnar eller så innehåller den utsträckta handen en boll som vi vill ha åter i form av frågor och alternativa påståenden. I de flesta fall leder ett bra samtal till övertygelse och handlingskraft. Det brukat sägas att vägen ur låsningar och stagnation går via handling - och dessförinnan kanske ett samtal eller två.

Hur tänker du kring bollplank?